2. Samförekommande tillstånd och egna erfarenheter

Tre av de vanligaste är: 

Språkstörning, eller DLD, som innebär svårigheter att lära sig, förstå eller använda sitt modersmål. Utmaningarna är då så stora att de har en negativ påverkan på vardagslivet, det sociala samspelet eller inlärningen. Svårigheterna är dessutom varaktiga – det betyder att de beräknas finnas kvar minst upp i skolåldern, men ofta genom hela livet. 

En annan ofta samexisterande diagnos är Adhd  som kännetecknas av nedsatt självregleringsförmåga när det kommer till uppmärksamhet, impulser och aktivitetsnivå. Just svårigheter med uppmärksamhet är det man kopplar tydligast till läs- och skrivsvårigheter. Det kan göra det tuffare att fokusera på texter och få struktur i inlärning och arbetet. 

Det händer även att personer med dyslexi har Dyskalkyli, vilket innebär svårigheter med siffror och matematiska begrepp. Svårigheterna hänger ofta samman med lässvårigheter, vilket innebär att problemen främst uppstår vid räkneuppgifter som ställer krav på läsförmåga. 

Andra tillstånd som ibland förekommer är tics, autism och motoriska svårigheter. Det betyder att varje person med dyslexi är unik, med sina egna styrkor och utmaningar. 

För en person som får dyslexi och kanske andra diagnoser är det viktigt att alla som möter personen, har en helhetsbild. Det räcker inte att bara fokusera på läsningen, man måste också förstå vad mer som kan påverka inlärningen. 

Rekommendationen är att använda Världshälsoorganisationens modell för det, som kallas ICF.  ICF är en systematiskt kartläggning som kan användas för att förstå och beskriver den funktionella kontexten för en person med dyslexi, utifrån   

• biologiska faktorer, det vill säga kroppens anatomi och funktion,
• psykosociala faktorer, som aktivitet, delaktighet och omgivning,
• och personfaktorer som är annat som kan påverka som exempelvis ålder, kön och livsstil. 

Kartläggningen kan användas för planera det individuella stödet och bemötandet, samordna insatser och anpassa inlärningsmiljön. 

Att få rätt stöd för alla sina behov kan göra stor skillnad och för att kunna ge rätt stöd måste vi se hela individen – inte bara lässvårigheterna. 

Men individuella erfarenheter är viktiga av flera skäl, inte minst för att förstå den unika situation varje person som lever med dyslexi står inför. 

Ett fokus för forskning när det kommer till egna erfarenheter är föräldraperspektivet. Där visar forskningen att många föräldrar upplever en kamp för att få en diagnos för sitt barn och då även anpassat stöd, vilket leder till en finansiell och emotionell stress.  

Föräldrarna uttrycker en frustration över att inte bli tagna på allvar och att de upplever att tydliga rutiner kring diagnostisering saknas.  

Det finns även studier gjorda på studenters upplevelser. De visar att många har ångest över att misslyckas och känner skam för sina svårigheter som i flertalet fall lett till mobbning och andra negativa reaktioner från studiekamrater.  

Många har heller inte fått stöd utan har själva fått utveckla strategier för att kompensera för sina läs- och skrivproblem. 

Bakom varje diagnos finns en människa och varje berättelse och individ förtjänar att bli lyssnad på och stöttad. 

De flesta av oss är starkare inom vissa områden och svagare inom andra. Det gäller förstås även för personer med dyslexi. 

Det finns gott om exempel på personer med dyslexi som har tydliga styrkor inom exempelvis konst, musik, näringsliv och vetenskap. Det finns också enskilda studier som visat samband mellan dyslexi och styrkor inom olika områden som visuell förmåga, problemlösningsförmåga och entreprenörskap.  

Man kan däremot inte dra slutsatsen att personer med dyslexi är starkare inom områdena på grund av sin diagnos utan vi behöver se det som att alla har styrkor och svagheter inom olika områden oavsett diagnos eller inte. 

Dyslexi innebär utmaningar men också unika perspektiv och styrkor som samhället behöver.